I bland förstår jag mig inte på saker
Jag trodde att allt skulle bli bra, allt folk tog en lärdom av det man sa till dom och att man berättade vad man kände, men inte ett enda ord. Känns meningslöst att jag en uttalade mig. Hon tog inte åt sig, hon vände på det rejält och tror att allt är okej.. men det ska jag säga dig allt är inte okej!!!
Jag minns så väl den dagen jag blev tillsammans med Thomas, hade höga förväntningar och förhoppningar om oss, och ensa saken efter den adra slog in, vi lflytta ihop började prata om liv tillsammans och allt var en dans på rosor. Thomas visste hur jag hade mått och hur jag kunde dempas med mina tankar och mina saker men han hjälpe mig mycket ur det därför visste jag att jag kunde lita på honom.
Men i denna veva kunde jag själv inte inse att jag sjönk mera.
Mina vänner som jag knappt träffa fanns för mig, lät mig att inse saker och ting och ville hjälpa mig, men jag slog sakerna åt sidan och lät mig få vara kär och galen, menar Thomas var den bäste som fanns och jag älskade honom högt.
Men nu i efterhand kan jag inse att det inte var så bra, iallafall inte mot slutet, han visade en annan sida, och förstörde våra drömmar vi hade tillsammans.
Nu sitter man här och har lärt sig av sina små upptäcksfärder och nu sitter ens egen vän i samma sits, hon får inte göra som hon vill, hon får träffa kompisar i smyg och har bestämda tider när hon ska vara hemma.
Jag förstår nu hur svårt mina vänner hade det när jag var i den sitsen själv, det var inte kul, de kämpade och kämpade men inte såg jag de dom ser, och nu är det jag som tittar på och kämpar för henne.
Vad sjutton ska jag göra?