Allt började i höstas då jag och min chefs sambo Therese kom på att vi skulle göra nått av våran träning, ha nått mål med de.
Vi funderade länge, sen efter några veckor så fick jag ett sms från henne att nu var hon anmäld till Tjejvasan 2010.
Jag ville ju inte vara sämre så jag gick hem och anmälde mig jag med 
Efter endel snack och endel träning så beslöt jag mig för att jag ska genomföra detta och det kommer bli kanon.
Jag pratade med min tränare på gymmet och bad om hjälp och ett upplägg för hur jag bäst ska kunna träna och stärka de områden som man mest kommer utnyttja under skidturen, hon hjäpte mig glatt och jag körde på.
År 2010 startade och nerverna började kännas av, nu var de bara 2 månader kvar tills jag skulle ut och köra de 3 mil långa loppet.
Jag åkte upp till vår stuga i fjällen och tänkte ha ett eget mini läger men kylan blev för hård så jag struntade i det, ja kunde åka skidor 1dag, sen blev de simning.
Efter en lite mindre lyckad vecka så bärdede hemmåt, jag körde cirka 7-11 km när jag väl kom ut i spåret och mycket spinning blev de.
Sista veckan innan loppet började jag slappna av, jag som varit på högspänn, men visst var jag nervös ochallt annat. Jag kunde sätta mig och stor tjuta för att jag är så nervös. Men nerverna tacklade.
Den 26 februari satte jag mig på tåget från Södertälje syd, packade upp mina sov kläder och lade mig i kupén för att få den viktiga sömnen. När jag väl vaknade (den 27 februari) så var jag i Mora, där snön landade lätt utanför fönstret tjejerna varpå toppenhumör (de tjejersom var på tåget) de skrattade, var nervösa, sprang som yrna höns, glada, pirriga. I frukost vagnen så träffa man alla, man prata av sig om nerverna och disskuterade vädret mm.
Jag skulle starta 11:30 så jag tog de lugnt ladda med frukost, banan juice mackor. Gick på toalettten flera gånger, men för en gångs skull så var min mage i shackt (vååågen) klockan började närmasig 10 och vi hade några som startade då så det började bli tomt på tåget, jag gick och hämtade min nummer lapp och all info jag behövde för att starta mitt lopp.
Ringde min far för att höra vart dom var,de skulle nämligen komma upp och titta Dom började närma sig hedemora, så jag tänkte att jag hinner väl inte träffa dom förens jag kommer i mål, men ack så fel jag hade, de stod vid start och jag fick lite pepp och en puss från Tarzan (hunden min)
jag gick och ställde mig i start fållan, men hamnade rätt långt bak så det kändes lite sådär, men va sjutton, bara att ta igen det sen tänkte jag.
Första stoppet var hökberg, 2 km efter start lite dricka där och sen bar de av vidare mot eldris, 1 mil dit, tänkte jag vet ju hur de känns så det är ju lugnt att åka en mil. jag tog de rätt lugnt om jag får säga de själv, mitt mål var ju att komma runt
strax innan Eldris så gjorde jag min första vurpa, men lika fort som jag landade lika fort kom jag upp igen.
Väl i Eldris så tog jag mig en bulle och endel dricka, vatten, sportdryck och blåbärssoppa såklart
Sen var de bara 9 km kvar till mål och till Mora
Det var tröga 9 km var de, folk börja bli trötta och jag kände lite för grupptrycket, så mitt tempo saktades ner lite men endå gick det fortare, 3 km skylten blev mitt pepp, då vet jag att nu är de inte långt kvar, och efter eldris började de synas mer folk längs spåret, bara trevliga överraskningar
men som sagt 3 km kvar och jag fick en energi kick, när vi började närma oss Mora park visste jag att nu är de inte långt kvar, så på med extra energi och full fart frammåt, tempot ökade, och snart var man på upploppet.
Väl på upploppet såg man allt folk, alla som stod och heja, skallra med bjällran och ropa. Underbar känsla
Kändes som att man var själv på upploppet (även fast det drygt var ett tiotal till) men känslan där glömmer jag aldrig, så underbart de var
glider in i mål och där efter stängslet så står min pappa och ropar på mig, han var eld och lågor, jag gick mot stängslet och mot min far, försökte hämta andan och tårarna inne, pappa var lycklig över mig, stolt och ja……. hans ansiktsuttryck kommer jag aldrig glömma, jag blev glad av att jag äntligen kunde göra min far stolt…igen…
Efter 4 tim 1min och 58 sek så kom jag i mål, och jag är jättestolt och glad över att jag kom runt.
Tack alla för stöd och pepp!!!
